Dick Erixon...

... säger några sanningens ord igen!
Länkandet fungerande inte så därför tar jag mig frihet att publicera inlägget i sin helhet.

TILLBAKABLICK 2006: DIKTATURER PÅ OFFENSIVEN. Det mest slående med 2006 är
att diktaturerna första gången på 30 år är på offensiven medan demokratin möter
motstånd och pressas tillbaka. Allt med kraftigt understöd av västvärldens
opinionsbildande aktörer i medierna. Vem hade före 11 september 2001 kunnat tro
att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, SR, TV4 och alla de andra ledande
medierna skulle komma att systematiskt agera på ett sådant sätt att de hårt och
skoningslöst kritiserade demokratierna, medan ”hälsan tiger still” i svenska
medier för sådana typer som Sudans president Omar al-Bashir. Han är totalt okänd
för svensk allmänhet därför att svenska medier inte belastar honom för att
omkring 300.000 afrikanska män, kvinnor och barn dödats av islamistmiliser och
genom etnisk rensning. Nej, då är det mycket viktigare att smutskasta Bush och
Blair (som typfall kan vi ta en ledarartikel i DN från juli i år som
dissekerades här i bloggen). Och så här agerar medier i hela Europa och i
Nordamerika. En ständig flod av oförsonlig, gränslös kritik av demokratiska
ledare - och tystnad om diktaturnas brott. Mediernas agerande är så förutsägbart
att terrorledare som Bin Ladin och Zarqawi tillsammans med skrupellösa
auktoritära regimer som Ahmadinajads Iran kan använda dem i sin psykologiska
krigföring. Ja, det är ett nytt fenomen att demokratiernas fiender så
framgångsrikt kan använda demokratiernas medier för att stärka sin egen
ställning globalt - och krossa demokratiernas egen självtillit. När västvärldens
tidningar slår upp en opinionsmätning som visar att många i väst anser att
amerikanske presidenten är världens värsta skurk, då har diktaturerna nått en
historisk seger. År 2006 kan vi konstatera: Demokratierna har förlorat det
psykologiska kriget mot fundamentalisterna. Denna utveckling undergräver
demokratiernas möjlighet att försvara sina värderingar. Första offret är det
irakiska folket, som trots att man under 2005 riskerat livet för att rösta fram
en konstitution och ett folkvalt parlament, nu under 2006 kan konstatera att man
inte möter minsta solidaritet från demokratiska folk i väst. Europas folk lyfter
inte ett finger för att stödja det irakiska folkets demokratisträvan. Tvärtom.
Det är som om européer och amerikanska vänstern inte vill att demokrati ska
etableras utanför västvärlden. Som om alla människor inte behöver eller inte är
värda frihet. Därmed har mycket hänt sedan 1978 då utrikesminister Karin Söder i
utrikesdeklarationen kunde konstatera att "det i dag för första gången i
historien är fria val som bestämmer folkens framtid i samtliga Västeuropeiska
länder". Varje år därefter har demokratin nått nya framgångar: i Sydamerika, i
Asien och i östra Europa. År 2006 har trenden vänt. Ryssland halkar allt längre
ner i auktoritärt styre. Kina etablerar sig i Afrika - och inte för att införa
sådant som frihet och mänskliga rättigheter. Iran tar den dominerande rollen i
Mellanöstern när USA - på grund av opinionsstämningarna i väst - förlorar
inflytande och ställning. Om vänstermedierna tror att diktaturer kommer att låta
sig nöjas med att pressa tillbaka USA, står man inför ett svårt uppvaknande. När
det förhatliga USA blir isolationistiskt väntar inte bättre tider - då kommer
diktaturerna att utmana demokratierna i Europa. Och när Iran har kärnvapen,
medan Europa har avrustat, kommer vi bara ha en möjlighet: sträcka armarna i
luften och ge upp. Alltså: 2006 kommer att gå till historien som ett mörkt år
för demokrati och mänskliga rättigheter. Det värsta av allt är att västvärlden
själv utgör frihetens största förrädare. Europa - såväl medieaktörer som
politiska ledare - kommer djupt att få ångra sin eftergiftspolitik, sin
undfallenhet och sin lättja i samröret med fundamentalistiska krafter.